Djungeln
Pojken och hunden
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Det här är ingen blogg, såtillvida att det inte är en dagbok. Det här är ett folkets galleri. Vi har här skapat någon djupt personligt, som vi tycker är något av värde.
3 kommentarer:
FRIHETENS FRÄSCHA ANDEDRÄKT
Var nyfödd gryning
trycker mitt ansikte närmare
vardagens monotont otvättade skrev
du eller hon eller vem det nu är
griper om hans undanflykt
som om hon aldrig känt honom
hon glömmer sig, släpper sig
klär sina ord med björksly
och midsommarblommor
gâr ner, gâr igen, gâr till botten
kommer tillbaka, helt distenslös
med en idé, en ogenomtänkt
bra, pâ sina ställen
genrep
genrep igen
överläggning med väninnan
överläggning med prostinnan
det rinner ut
hon lägger patients tills alla tankar är nya
aldrig använda
och kommer med en nybilsdoftande wonderbaum
FLAMINGO CAFÉ - UNG KVÄLL
Jag tänker pâ det där du mâlat, tavlan, med solnedgângen. Eller, solen hade nog redan gâtt ner och man kunde se en växtlighet, som bâde tycktes stor och smâväxt pâ samma gâng. Och det fick mig att känna det som att jag betraktade allt som ett barn, för vilket mjölkörten tycks trädlik, dâ den mäter ens egen längd tvâ gânger om; och träd pâ avstând mer liknar blommor.
Det hela var lite fyrkantigt, sagolikt. Sâdär sâ att man förstod att om man räckte ut handen för att ta pâ växterna sâ skulle de omdedelbart försvinna i tomma intet. Och jag undrade varför jag tyckte sâ mycket om den.
Det var inget hoppfullt. Inget löfte om en ljusnande framtid. Ingen vänlig komplimang.
Men jag kom nog att tänka pâ solnedgângarna när jag sitter och lâter allt bero. Kanske funderar pâ hur man ska fânga allt det där - eller nâgot annat. Nästan lika besatt av detta som Proust i Á la Recherche à Temps Predus - som jag förstâs inte läst.
Kvarhâllandes svârighet. Stundom lugnt placerandes denna fâfänglighet i guds presumtiva hand. Stundom rastlöst bitande pâ naglarna, skrikandes "nu, nu!", fast mycket sammanbitet.
Men en solnedgâng säger ingenting om människan. Den är helt överflödig i en biografi.Men ändâ.
TILLSAMMANS: EN RÄV OCH EN POJKE
Utan att vi kände (till) varandra
flyttade vi ihop
och du glömde vad du förmådde
och jag glömde alltihop
(t ex vad som var viktigt)
oron vill ha något att klandra
(och började klandra mycket
riktigt)
varför allt som var viktigt
försmåddes
allt - var förstås du och jag
rädd, byxlös och kognitivt steril
bland rummens vårdat ärtgröna stil
en hel och lång termin
insatsen på arbetet sades tvärtom
vara fin
kanske satsar vi rätt en
dag
Skicka en kommentar