På tok för mycket: oro, drömmar, desperation, ironi och förnedring

Mitt engagemang stäcker sig inte bortom etiketten
mina dagdrömmar liknar alltmer det jag (sedan länge) går igenom var natt
min hud har hårdnat av allt badande i hälsobrunnen

Det slänger och kränger och bubblar av kolsyra i näsan
det rasslar och river och snart är sveket min enda utväg

Jag får plötsligt ett fax som säger: Jag har alltid älskat dig. /Gunnar
jag ser en annons: Kvinna – luftig, småbystad och med trisomi 21
– söker riktigt karl för lättare umgänge och altanspikande

Betyder det något? Går det att skönja ett mönster?

Det måste vara fler än jag som är vilse

På för djupt vatten
Utan möjlighet att kunna fullfölja

Jag har funderat på ordet Egentligen hela dagen
Tycker jag egentligen om dig?
min IQ bubblar
men är svår att särskilja från kolsyran

Det är bäst att jag utnyttjar mina möjligheter
och publicerar min bräcklighet på webben

Första vårdagen på kontinenten – naken sentimentalitet

Champagne på rummet
ett tjockt lager antikvitt 20-tal
täcken, lakan och kuddar i en enda morgonröra

Vi kom ner i latinska kvarteren
amatörmålarens atiljé
den muntra bokläserskan ensam på sittbrädet

Vita dukar, knubbiga ljusstakar
och stjärnklar efterrättspromenad genom natten
vanliga människor lugnt stadsvandrande

Smala cigaretter på en morgonbänk
långa söndagspromenader
små, enstaviga, betydelselösa ord

Riktiga män klädda i blommor
på tvätteriets cafédel
konstmuseets vita eftermiddagsvin

Tog det trötta tåget hem
mer att minnas än uppleva egentligen
ett veckoslut borta bara

Förtjusande pladder men inget som egentligen betyder något

Önskebrunnens bruna vattenspegel
spricker av vårens första viskning

Ett barn som man kommer minnas och ett modemedvetet barn

Ett danskt barn snor runt
leker friskt i blomsterrabatten
och mamma filmar
det som inte finns på film
har aldrig hänt
barnets liv består av de korta stunderna på bild
en bit bort sitter ett annat barn med converseskor
det blir inte filmat

Det enda jag har att erbjuda mig själv är badrummet – ironi

avlagringar och sjöskum
täcker badrumsgolvet
jaha, det här är alltså mitt rum nu

det brister för mig
jag skrattar
trodde du det?
att jag skulle kunna bo här?
att jag skulle tacka ja?

om, jag säger
om, jag skulle jakat
så skulle jag inte ha tackat

jag spottar på mattan
går tillbaka mot bilen

bara det allra senaste vill jag ha
tack!
(inte!) [ironi]

Ångesten sätter sig lätt i kroppen när man är rädd för att dö

[Doktorns anteckningar]

♀ född -41
Stickningar
lugnt sittandes i soffan
tung och ljudlig andning
myrkrypningar
sedan i höstas
sitter i någon sekund
ensam i julas
relaterat till det: nervlugnande
vrider på sig – knak
bara vänster sida

Eftersom jag ändå inte skriver bra tänker jag kommentera min samtid

jag går upp vid 10.09
nästan varje dag
och önskar att idag kommer inspirationen
men den blir nästan alltid kväst av
den förbannade samtiden

förut var det enkelt
när jag lät mitt liv inrutas av mina vardagliga bestyr
men så kom jag på att man ska ju vara fri också
det var någonstans där som det gick på tok
för det är inte så kul att vara fri
eftersom det inte har någon mening att bara leva för sig själv

då började jag stiga upp vid 07.15 igen
och förbannade att jag var tvungen att gå upp
men nu var jag på väg någonstans
jag träffar inte längre många människor som har några livsprojekt
istället försöker man vara hipp
och festa – för det är nu det händer
och man ska vara tolerant

men jag kan inte bara vara tolerant
jag måste ju göra något också
vara en del av något
och det är ingen som läser mina dramer jag skriver
och jag vet inte riktigt var jag ska göra av all ledig tid

men ju mer jag deppar ner mig här
desto mindre inspirerad blir jag
och jag har sett professorerna
en vanlig vardagsmorgon
och sett hur även de önskar att tillvaron var lite mer förfinad

Man ser på det man gjort och blir uppgiven för det går inte längre

”Men det här är ju sentimentalt!”
sa han när han läst mina första dikter
de här ovan
ja, sån är jag
kan vara sån i högsta grad
det är mina dikter
fan också (jag är inte stolt över dem)

just så sentimentalt var det
var jag
det var inte fruktansvärt
det var patetiskt
hjärtnupet
jag var en liten, liten pojke

”Bättre än så kan du!”
ja, det kan jag
(vad fan trodde ni!)
men jag kunde inte då
det fanns ingen möjlighet
det gick inte att gå utanför
den där kletiga längtan efter det ljuvliga
längtan tillbaka
usch

(jag var ju fast och det var inte mitt fel
skyll mig inte för det!)

jag är avslöjad
spelet är över
jag var inte den ni trodde
när jag inte längre levererade
hände nästan det jag varit så rädd för
ni vet det där
det där
men det hände inte