Ska vi hälsa?
Hallå eller!
...?
eller inte?
(Djup osäkerhet)
Jag stannade och tittade.
Någon hade slängt bort sin P-bot.
Lite förbjudet.
Missade nästan bussen.
Som jag hade gjort på förmiddagen.
Inte en utan två gånger.
Missa samma buss två gånger.
Du är gränsen för min vardag.
Min vardag börjar när du kommer,
och slutar när du går igen.
Som ett spöke.
Hur många vänligheter kan man stapla
mot någon,
utan att kunna kalla det ett vänskapligt samtal?
Allt slinker ur en
oavsett vem det kan vara.
Om man inte orkar mena det man säger?
Är man ingenting värd då?
Jag ser att barnen som leker vid Betongskolan,
har ätit sig mätta på fimpar.
De kommer inte in när deras mammor,
en del med slöja,
ropar ”middag”.
Smattrande skateboardar och sånt där grafitti.
Själv är jag åttio;
röker pipa, läser idétidskrifter och lyssnar på P1.
Men mina rynkor gör att jag får bättre grepp.
Det mycket hos mig att påpeka.
Ännu mer att bara ignorera.
Det är härligt,
fast lite ensamt ibland.
Per Orsander
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar