Anton Lundmark
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Det här är ingen blogg, såtillvida att det inte är en dagbok. Det här är ett folkets galleri. Vi har här skapat någon djupt personligt, som vi tycker är något av värde.
2 kommentarer:
ÖFVERLEKARENS KVÄLLSPROMENAD
Det är inte längre så viktigt
med vem jag går ut om kvällen med
vad jag har på mig
jag går direkt ifrån mitt arbete
de säger jag går med stolta steg
rädda liv skänker något speciellt
något visst i blicken
en särskild rätt
vad kan jag hjälpa
(vad bryr jag mig om)
vad andra anser om djur
(lösa djur, hundar, och om djurägares arroganta sätt att inte plocka upp efter sina djur)
jag behåller rocken på
så alla kan se
en stilla promenad
utan att jag besvärar mig
inget annat
innan jag går in till mig
(mig själv, dvs jag ensam)
koppel äger jag inte ens
EN VÄG SOM NÄPPELIGEN ÄR KANTAD
Detta är så långt man kan komma från de första ögonblickens kärlek
inte nedåt eller uppåt
utan framåt
med en våldsam kullerbytta
förmår jag behålla skönheten i vardagen
det finns föresten inga vanliga dagar längre
de började tyna bort redan på 80-talet
det är inte utan stolthet jag vet allt det här
(det som egentligen sägs mellan raderna är att han egetligen är en ensam man, men att han skäms för att vara ensam (lonley) och låtsas att ensamheten är självvald - det är därför han har en hund - och eftersom han tycker synd om sig själv får han dåligt samvete när hunden skrämmer andra människor; ibland låter han den springa lös i parken; hans ensamhet påverkar också hans känsla av tillhörighet och identitet - han känner ibland som att den är på väg att lösas upp; således behåller han helst arbetskläderna så långt det går: just nu är han mest av allt bekymrad för hur det ska bli till jul - kommer det bli lika illa som förra året?)
Skicka en kommentar